Personlig Utveckling
En väninna berättade för mig att hon hade köpt Dr. Phils bok "Finn ditt autentiska jag". En bok som jag själv tänkt köpa..... men aldrig fått tummen ur att göra! Eftersom jag är en person som grubblar och funderar över det mesta här i livet....och gör det lite för mycket egentligen.....så känns det angeläget att faktiskt ägna sig åt personlig utveckling, så man istället utvecklas av sina grubblerier....och eventuellt kommer fram till något vettigt....om det nu ens är möjligt!?! I vilket fall så tänker jag försöka :-)
Till detta kan jag tillägga att jag inte grubblar mindre när jag är sjuk och ligger nerbäddad i sängen.....ibland skulle det varit bra och ha en pausknapp till hjärnan.
Alla har ju en bild av sig själva....men hur ofta stämmer den med verkligheten egentligen? I ett samhälle som är fruktansvärt utseendefixerat känns det som om att man ofta glömmer bort personligheten. För vem vill umgås med en till utseendet perfekt människa som inte har en trevlig personlighet? Sen finns det ju människor som både är snygga och trevliga, men som står med båda fötterna stadigt på jorden och ändå lever på sin personlighet, inte på utseendet! De flesta har ju både positiva och negativa egenskaper, men i de flesta fall får man ju överväga vilka egenskaper som betyder mest.....för det är ju inte varje dag man springer på någon som är perfekt.....men de finns, det vet jag ;-)
Hur min omgivning uppfattar mig har jag egentligen ingen aning om....eller man vet ju om folk tycker man är schysst och så....men man kan ju utifrån människors bemötande få en hyfsat klar bild av vad de tycker....eller? Det kanske bara är ens egna svagheter eller styrkor som man utgår ifrån, och skapar sig en helt förvrängd självbild?
Eftersom jag, som många andra, vill bli omtyckt, och att alla omkring mig ska vara glada så försöker jag vara det själv. Till denna egenskap brukar det även finnas ett visst behov av att vara alla till lags, det är detta som är ett problem! För ibland blir det en svår balansgång....när man vet att det bästa för min stresströskel är att säga ifrån....men att man då uppfattas som lat istället för att man är självbevarande!
Nu har jag insett att det inte är mitt problem....jag måste sätta mig över mina egna och andras krav på perfektion; och faktiskt stå för att det jag gör, eller inte gör, är mitt eget välgrundade beslut....som i slutändan är det bästa för både mig och alla i min omgivning. Tar inte jag hand om mig....vem fan ska då göra det!?! För i dagens samhälle är personerna som egentligen bryr sig ganska lätträknade! Står man upp för sina beslut och vet vad som funkar eller inte, så kanske folk så småningom inser detta?
