S@tu

...som jag för tillfället läser heter "Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät" och är skriven av Paulo Coelho. Efter att ha läst "Alkemisten" och senare "Zahiren" blev jag så hänförd över hans enkla men ändå vackra sätt att skriva. Till skillnad från många andra människor så har jag inte blivit så känslomässigt påverkad av hans böcker, utan snarare imponerad av berättarförmågan han besitter. Just på grund av hur han berättar en historia får mig att vilja fortsätta läsa, trots att det bitvis blir lite för andligt och abstrakt.

Det är väldigt mycket religiösa funderingar i mitt nuvarande läsobjekt, och det kan bli lite för mycket av det emellanåt. Trots detta så får man sig ändå många tankeställare, och underhållning. En mycket unik kombination faktiskt. Författaren verkar ha funderat över, och sökt svaret till, vad som är den egentliga meningen med livet i sina böcker; funderingar som ligger i människans natur att söka svaren till. På ett enkelt sätt beskriver han, ur lite olika synvinklar, hur olika människor tänker utifrån sina egna perspektiv. För alla tänker vi ju olika beroende på vilka erfarenheter vi har. Samtidigt är det en tidlös kärlekshistoria, som ger budskapet om att vi skall ta vara på de stunder i livet som faktiskt betyder något.... 

Som en bättre förklaring till bokens budskap kommer här ett citat som ganska väl sammanfattar boken: