S@tu

Det är alltid lika svårt att hitta en lugn och tyst plats att vara på. På jobbet har jag en slipmaskin som låter högt, dessutom är datorn på verkstaden i stort behov av en Extreme Makover!! Den låter värre än Barsebäck. Telefonerna ringer konstant och dörrklockan, som talar om att ännu en kund har hittat in, plingar konstant. När man sedan kommer hem så tror man att man skall få en liiiten vilopaus för öronen, men det händer nog aldrig. Jag tror att mina barn föddes med åtminstånde tre munnar var. De låter konstant!!! Även om de inte har något att säga så har de något ljud för sig. Samtidigt som jag tycker att det är trevligt att min dotter vid fyra års ålder har ett mycket stort ordförråd, har jag svårt att förstå hur hon orkar prata så mycket. Hon är även övertygad om att världen faktiskt kretsar runt henne :-) Vilket innebär att hon inte ger sig förrän man har svarat henne, eller lyssnat på det hon vill ha sagt. Dock är hon tyst när hon sover...å söt med! Min son är också i stort behov av att låta, och när han inte pratar eller tjatar om nån pryl han måste ha, så spelar han något spel som låter. Alternativt så sitter han och trummar med händerna på bordet. Fast han är tyst när han sover...

När sedan barnen sover sött borde man väl få en tyst och lugn stund...men nej! Då skall ju allt annat göras. Plocka undan, tvätta, diska...och sedan sova...med min älskade make...som snarkar så sängen vibrerar.

Jag skall investera i ett par enorma öronproppar och sedan ta på ett par hörselskydd....mmmm ljuva tystnad.

...skulle jag hetat Blek Fetknopp! Joo, den finns faktiskt på riktigt. Det är ungefär så man känner sig vid denna tiden på året. Vad jag inte förstår är att någon kan döpa en stackars blomma till detta något udda namn. Anledningen till att jag känner mig som en blek fetknopp är däremot lättare att förstå. Under några veckors tid har jag desperat försökt att äta nyttigt (är medlem i Viktklubb på Aftonbladet) och att träna minst en halvtimme varje dag. Det har jag också lyckats med trots att jag vissa dagar har varit mer död än levande. När man då hoppfullt ställer sig på vågen måndag morgon, och vill se någon form av resultat, vad händer då??? Jo, jag har gått UPP ett helt kilo!! Måndag morgon är ju i vanliga fall inte en dag då man studsar glatt upp ur sängen och utbrister ÄNTLIGEN MÅNDAG...och med ett kilo plus på vågen blir sannolikheten till ett sprudlande glatt humör ganska obefintligt. Dock får man ju höra lite glada tillrop om att det är ju givetvis muskler, eller, det är ju inte viktigt vad vågen visar så länge man märker resultat på att kläderna sitter lite lösare....men en måndagmorgon hjälper inget!

När man sedan går ut genom dörren, och inser att regnperioden givetvis är tillbaka, brister det! Jag vill flytta till ett varmt land där det är vackert att vara tjock :-| Ett land där måndagar inte existerar, och där vågen alltid visar snälla siffror. Var finns det landet???

För övrigt mår jag bra tack! Ikväll skall jag nog komma på något positivt att skriva om...då närmar ju måndagen sig sitt slut :-)

Ps. Tack till er som har varit så söta och skrivit snälla kommentarer på min blogg :-) Kramar i mängder till er!

Igår skulle jag rädda min fantastiskt underbara dotter från att få en hårtork ihuvudet. På något sätt lyckades jag daska till hårtorken så att den flög rätt in i spegeldörren i badrumsskåpet! Så nu har jag sju år av olycka att ta itu med. Detta leder till frågan...Varför lyser solen från en klarblå himmel idag? Är det någon form av konspiration till att invagga mig i en falsk känsla av glädje, så att när oturen väl slår till så skall det komma som en riktigt otrevlig överraskning...eller? Det kanske är våren som har kommit för att stanna i några dagar för att sedan återgå till den andra av våra 2 befintliga årstider...regnperioden. Nåväl, jag räddade min dotter från en förmodligen enorm bula, jag får glädjas åt det.

När jag ändå har flyt på mitt klagande så fortsätter jag en stund till. Jag har många gånger funderat över när exakt det var som jag förvandlades till städerska? Under min tonårstid såg mitt rum alltid ut som ett bombnedslag, å då menar jag atombombnedslag. Ibland fick min stackars mamma ett psykbryt och städade upp all skit, men till vilken nytta? Efter någon dag såg det ju likadant ut igen. Idag förstår jag varför hon gjorde det, hon var nog helt enkelt rädd att sociala myndigheter skulle komma och hämta mig, eftersom mitt rum var en sanitär olägenhet!!! Alternativt var hon rädd att hon skulle få anlita Anticimex som skulle skaka på huvudet och säga att det inte var någon idé att sanera...en oidentifierbar livsform har tagit över rummet.

Som förälder har man ju alltid sina barns bästa i åtanke i allt man gör. Så när folk säger att man inte skall plocka undan efter sina barn kan jag inte riktigt förstå varför, jag har ju uppenbarligen blivit lika städgalen som mina föräldrar var/är trots att de plockat undan efter mig. I hopp om att mina barn någon gång i framtiden kommer att plocka upp sina saker efter sig så får jag föregå med gott exempel och försöka hålla huset städat...eftersom ingen annan bryr sig om att göra det!!! Idag fick jag mig dock ett anfall av ilska över att det alltid bara är jag som bryr mig. Tomma mjölkpaket är inte prydnader, skitiga kläder skall inte ligga utspridda över golvet, använt porslin skall in i diskmaskinen eller eventuellt diskas för hand och inte ställas på diskbänken!!! Är det verkligen så svårt att ändra sitt beteende? Min son sa en dag, när vi av någon anledning diskuterade vad som skulle hända om jag dog, att "Då skulle det aldrig bli städat här igen"... Jahopp!

Många skulle säga att jag får skylla mig själv eftersom jag plockar undan efter alla, men om jag inte gjorde det skulle socialen komma och ta våra barn eftersom huset skulle klassas som en sanitär olägenhet! Alternativt skulle Anticimex komma och konstatera att det inte var någon idé att sanera eftersom en oidentifierbar livsform har tagit över huset....jämna huset med marken!!!

Hmmmm, hushållsnära tjänster finns det ju något som heter...undra hur mycket det skulle kosta att anlita en städerska???

 Ja, var ska jag börja...

Jag fyller trettio år till sommaren, eller tjugotio känns faktiskt lite bättre. När jag pluggade på Komvux för några år sedan, sa en klasskompis (givetvis av det manliga könet) att kvinnor når sitt bäst före datum när de fyller trettio!! Han lade sedan till att män bara blir bättre och bättre med åren :-o
 Vid tidpunkten för detta otroligt intelligenta uttalande var jag 21 eller 22 och trettio verkade vara lååååångt borta. Nu är det inte ens ett halvår kvar :-|

Skall man börja syna sitt liv i sömmarna, som så många gör när de närmar sig 30, så har jag faktiskt hunnit med en del. Det jag är mest stolt över är ju givetvis mina barn. Min son som jag fick när jag var 18 och vars pappa jag idag, 12 år senare, är gift med; och vår dotter som snart fyller fyra år.

Min gymnasiekompetens läste jag in på Komvux med strålande resultat, vilket var en revanch med tanke på att jag betraktade högstadietiden som en enda lång håltimma! När jag sedan kastade mig ut i arbetslivet hamnade jag i optikbranchen som optikerassistent, och där har jag jobbat i 6 år!! Det är ett mycket omväxlande och intressant yrke, särskilt som verkstadsansvarig vilket jag är idag. Det är alltså jag som slipar glasen som skall sättas i bågarna, eller jag som programmerar maskinen som slipar glasen :-) Det är även på verkstaden som alla reparationer och justeringar görs. Sedan ingår ju givetvis allt annat butiksarbete vid behov, förutom synundersökningar som leg. optiker gör. Det enda negativa med mitt jobb är lönen som suger, och att man stressar mycket. Men men, man kan inte få allt :-)

Jag bor med min familj, i ett stort hus som min man har byggt och jag har inrett :-), några mil utanför Göteborg. Vi har två katter som heter Oskar och Mojje, som för övrigt kommer att få en helt egen avdelning i min blogg...

Oj, det känns att man inte är van vid att blogga...har tagit en evighet att skriva detta :-) Har dock sneglat på Let´s Dance samtidigt...simultankapaciteten är inte den bästa på en fredagkväll. Nu skall jag kolla på ful-bio på vårt filmloft ;-)

Tack för hjälpen Tézet, med det tekninska här på min blogg!!! Kramelikram :-)

Fortsättning följer....

Trodde aldrig att denna dagen skulle komma...men nu har det hänt, jag har blivit med blogg! Det tar kanske ett tag innan den blir som jag vill ha den eftersom jag är nybörjare, men någonstans måste man ju faktiskt börja.