S@tu

Ja... vi har väl alla råkat ut för härskare.... både privat och i arbetslivet.... och jag personligen tappar respekten för folk som leker härskare.... lägg av och landa i 2010-talet liksom! För er som inte förstår vad jag menar så är det understrukna ordet länkat till Wikipedia, där man kan läsa om fenomenet!

I vilket fall så kan man råka ut för ovannämnda fenomen både här och där.... och har man då tendenser till att vara en högpresterande människa med stora krav på sig själv så kan det gå illa... särskilt om man alltid vill vara alla till lags!

I mitt fall knäcktes jag både mentalt och fysiskt för några år sedan.... min kropp tyckte helt enkelt att det fick räcka med alla krav.... och sade upp sig! Jag har sedan dess ätit antidepressiva till och från för att klara av att kliva upp ur sängen på morgonen.... och för att kunna träffa människor utan att be dem dra åt helvete! Det som är negativt med tabletterna är att jag blir trött.... och att jag har svårt att motivera mig till att (eller att orka) träna! Jag är verkligen konstant trött.... dygnet runt! Det är pissjobbigt.... men som sagt är det ju bättre än alternativet!

Det finns dock en kategori människor som tycker att det är onödigt att knapra lyckopiller.... och att man ska gå och prata med någon istället.... men för mig skulle det funka lika bra som att säga så till en diabetiker som behöver insulin.... fattas det något ämne i kroppen som måste tillföras utifrån så hjälper det inte att snacka om det.... nä.... för då kan det bara sluta på ett sätt.... och det känns lite onödigt!   

Ja, vad har nu detta att göra med härskare.... jo serrni.... när en härskare förklarar för mig att jag minsann inte gör det jag borde göra så blir jag jävligt förbannad.... här försöker jag hålla näsan ovanför vattenytan och klara av att existera.... så kommer någon jävel och talar om för mig att jag inte gör tillräckligt.... och tycker ditten och datten! Alltså vad är syftet med det?? Min kära make säger alltid till mig att jag inte ska bry mig om det.... men jag är en people-pleaser.... och perfektionist.... så när jag inte ens lever upp till mina egna krav är det jävligt jobbigt att orka med andras!

Att inse att man aldrig någonsin räcker till, är tillräckligt svårt utan att andra människor ska påpeka det för en.... och att gå runt och alltid känna sig helt värdelös är inte roligt.... men att veta att andra också tycker det är faktiskt värre!

Ja... nu måste jag även säga att detta inte är ett påhopp på någon speciell person.... eller någon speciell händelse.... utan något som byggts på under många år av funderingar och möten med olika människor, vars kommentarer har satt sig som en liten postitlapp i själen! Men känner någon ett behov av att ta åt sig så varsågod ;-)